Vår historia

Från Buddha till Dogen

 

Enligt modernare forskning levde Siddharta Gautama, den buddha som vi i väst känner till och kallar för Buddha, sannolikt mellan 448-368 f.v.t. Enligt berättelsen valde han att födas i en välbärgad familj men lämnade vid 29 års ålder sin familj och sitt liv i lyx och blev asket. Men varken yogatraditionen eller den tradition som rekommenderade självplågeri, och som var utbredd i Indien under den tiden, erbjöd honom den väg han sökte.

 

Först när Buddha ”slutade frukta det lyckliga stadium som är fritt från begär knutna till sinnesförnimmelser och fritt från onda tankar”, hade han funnit den naturliga medelväg mellan ren sinnlig njutning och asketiskt självplågeri som gjorde det möjligt för honom att börja sin väg mot uppvaknandet. Efter att han återhämtat sig från självplågeriet satte han sig ner under bodhiträdet för att mediterar och vid 35 års ålder blir Siddharta Gautama en buddha.

 

Buddha hade flera lärljungar och det bildades efter hans död ett flertal olika skolor. Man räknar ofta med en mahayana-skola (den stor vagnen) och arton hinayanaskolor (den lilla vagnen). Av hinayana-skolorna har den s.k. theravada-skolan spridits till Sri Lanka, Burma, Thailand och Kambodja, eftersom denna mission pågick innan mahayana-skolan blev den dominerande inriktningen i Indien. Efter att mahayana-skolan tagit över i Indien spreds buddhismen till Kina och vidare till Korea, Taiwan, Vietnam och Japan. I dessa länder praktiseras därför olika kinesiska vidareutvecklingar av mahayanabuddhismen.

 

Efter att mahayanabuddhismen utvecklats till sin sista fas i Indien spreds den till Tibet, Mongoliet, Bhutan och Nepal, varför buddhismen i dessa länder utgörs av tantrisk buddhism och andra former av mahayanabuddhism. Zenbuddhister betraktar Buddhas lärljunge Kasyapa som sin förste patriark. Detta beror på att Buddha överförde sin lära till honom genom att hålla upp en blomma, vilket symboliserar att läran inte kan formuleras i ord och att den måste vidarebefordras direkt från lärare till elev .

 

Till Kina kom denna form av buddhism enligt legenden med Bodhidharma (470-520), men det är ytterst osäkert om han var en verklig person. I Kina kallades denna form av buddhism chan (som blev zen i Japan) och det fanns ursprungligen fem skolor. Två har överlevt och heter linji (rinzai i Japan) och caodong (soto i Japan).

 

Ansvarig för att föra caodong till Japan var Eihei Dogen (1200-53). Tillsammans med Keizan (hans fjärde efterträdare) utgör han sotozens grundare.

(Uppgifterna är hämtade från ”Buddhismen – religion, historia, liv, Jacobsen, se speciellt s 13, 21-58 och 197-207 och Sotoshus hemsida)

 

Från Dogen till Deshimaru

 

Medan rinzai-skolan stöddes av många inflytelserika personer fanns stödet för soto-skolan på Japans landsbygd. Under Tokugawa-perioden (1600-1868) stärktes buddhismen i Japan och alla hushåll var tvungna att tillhöra ett buddhistiskt tempel, medan makten under Meiji-epoken (1868-1912) försökte motarbeta buddhismen till förmån för den inhemska shinto-religionen. Buddhister i Japan svarade då med en intern reform, vilket vitaliserade och moderniserade den japanska buddhismen.

 

Idag finns 22 successioner av zen i Japan. Förutom soto-skolan finns femton rinzai-skolor, en obaku-skola (en linji-skola som inte tillhör rinzai) samt fem moderna projekt. Sotoskolan är den överlägset största med 15 000 tempel, 26 kloster för män och 5 för kvinnor, 15 500 manliga präster och 1 000 kvinnliga samt 7 miljoner anhängare (1984 års siffror). Av dessa är klostren Eiheiji (grundat av Dogen) och Sojiji (grundat av Keizan) de två huvudklostren.

 

Vår dojos ursprung är dock kopplat till det lilla templet Antaiji. Det grundades runt 1913 av Oka Sotan (1860-1921) och dess femte abbot var Sawaki Kodo (1880-1965). Dennes undervisning var mycket annorlunda och han praktiserade huvudsakligen med lekmän.

 

Att sitta var den huvudsakliga poängen i hans undervisning och fram till 82 års ålder reste han från den ena sesshin till den andra och återvände endast till Antaiji för att sitta en sesshin med dem en gång per månad.

 

En av Sawakis lekmannaelever var Taisen Deshimaru (1914-1982). Deshimaru skilde sig från andra zenmästare genom att han levde som lekman parallellt med att han följde sin mästares undervisning. Han ordinerades till munk först i samband med dennes död 1965. 1967 begav han sig efter en inbjudan av en grupp makrobiotiker till Paris och började där förmedla zen på ett okonventionellt och uppfinningsrikt sätt. Deshimaru fick sedermera dharmaöverföring av Reirin Yamada (då ansvarig för klostret Eiheiji) samt utsågs till kaikyosokan (ledare för ett land eller en kontinent) för Europa. Han grundade templet La Gendronnière 1979 innan han avled i april 1982 och kremerades vid Sojiji.

 

(Uppgifterna är hämtade från ”Erfarenheter av Zen”, Barnekow, s 245-255 och 272-283 samt Svenska Soto-Zenföreningens hemsida)

 

Från Deshimaru till Majorna

 

Sanbodojo har funnits i Göteborg sedan 1988 och är ansluten till AZI (Association Zen Internationale). Ansvarig för dojon är Senshin Mats Fredriksson. Senshin tog emot Jukai av sin mästare Mokusho Zeisler 1988. Han har studerat zen och varit ansvarig för Göteborg Zen Dojo sedan dess. Senshin har under långa perioder bott på zentemplet La Gendronniere, där han studerat med ett antal zenmästare. Under zenmästaren Doko Triets ledning har han fortsatt sitt studium av zen, som framför allt innebär att dagligen öva zazen i dojon tillsammans med de andra i sanghan. 2010 förnyade Senshin Tokudo för att ytterligare betona sin beslutsamhet att utöva en intensiv zen-praktik utan att söka efter personlig vinning. I sin skolning har Senshin vistats en period i Antaji Japan och gjort ett flertal sesshins med zenmästare som skolats i detta utmärkta tempel. Senshin är styrelseledamot i Svenska Soto-Zen Föreningen (SSZF) som är en del av det Svenska Buddhistiska Samarbetsrådet(SBS).

Sanbodojo · Dahlströmsgatan 16 · 414 65 Göteborg (karta) · info@sanbodojo.se · Tel: 0738-272752